mormon.org Världsomfattande

Hej, jag heter Leilani

  • Leilani Rorani
  • Leilani Rorani
  • Leilani Rorani
  • Leilani Rorani
  • Leilani Rorani
  • Leilani Rorani
  • Leilani Rorani
  • Leilani Rorani

Om mig

Jag växte upp med en tro på att jag kunde nå vilket mål jag än satte. Mina föräldrar lärde mig att jag kunde nå framgång i livet trots att vi inte hade det så bra ställt. De gav mig självförtroende och optimism. Mina tre systrar och min bror var mina första förebilder. De kom alltid på första, andra eller tredje plats i tävlingarna i friidrott och simning i skolan eller så valdes de i förstalaget för lagsporter. Det älskade jag hos dem och jag ville bli som dem. Jag hade några rätt så underbara vänner i skolan som ville uppnå bra resultat i både akademiska ämnen och inom idrotten, som matte, engelska, konst, ridning, dykning och simning. Det var inte lätt att hinna med både skolan och idrotten, men när det kändes svårt uppmuntrade vi alltid varandra. Jag började spela squash när jag var tio. Jag minns när jag satt vid köksbordet med pappa och planerade för hur jag skulle bli världsetta i squash. Han visade mig hur man satte upp tydliga mål och tydliga sätt att mäta framgång. Han trodde på mig och det gjorde att det var lättare för mig att göra det också. Pappa var en krävande tränare och folk sa ofta att de tyckte att han var för krävande. Men han visste att om jag skulle ha en chans att tävla mot de bästa så behövde jag träna som de bästa, även som ung. Han hade rätt! 15 år senare blev jag världsetta. Allt jag uppnådde inom squashen är mina föräldrars förtjänst. I dag är jag hustru och mamma till fyra unga barn. Jag studerar också hälsovetenskap med inriktning på idrott och motion.

Varför jag är mormon

Evangeliet har funnits i min familj i många generationer. Min farfars farfars farfar var till exempel den första maorihövdingen i Northland som blev medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Min farfar skickade regelbundet stora paket med frukt och grönsaker från sina odlingar i Kawakawa (långt upp i norr) till byggnadsmissionärerna som byggde templet i Hamilton under 1950-talet. När mina föräldrar var tonåringar gick de på Church College, en av kyrkans skolor, och där träffades de för första gången och gifte sig till slut. Mina syskon och jag döptes och konfirmerades som medlemmar i kyrkan när jag var tio. Några år senare gick jag i mina föräldrars fotsteg och gick på Church College och tog till sist examen därifrån 1991. Sedan gick det inte som det skulle ett tag. Jag fick för mig att buden hindrade mig för att uttrycka mig och att det skulle vara bättre om jag inte hade kyrkan i mitt liv. Så jag gick inte till kyrkan när jag var 18 till 25 år gammal utan riktade all min energi och tid på att bli den bästa squashspelaren i världen. Jag trodde att jag skulle känna den ultimata glädjen och rikedomen om jag bara uppnådde det målet. Så jag gav järnet i sju år och arbetade mig upp för stegen, men när jag kom ända upp insåg jag att jag hade klättrat på fel stege hela tiden! Jag hade precis vunnit min första British Open och hade uppnått min dröm. Men istället för att känna mig lycklig kände jag mig ledsen och ouppfylld. Jag hade allt, men det kändes som om jag inte hade någonting. Det kanske låter konstigt, men så var det. De känslorna ledde mig tillbaka till kyrkan. Jag glömmer aldrig när jag kom in i kapellet igen för första gången. Jag var nervös och kände ingen, men jag greps av en känsla av att jag kommit hem. För första gången på mycket länge kände jag glädje ända in i själen. Den dagen bestämde jag mig att leva mitt liv på ett sätt som upplyfte min själ. Det var i juni 2000.

Hur jag lever min tro

I dag är jag ledare för Tro på Gud-programmet i min församling, vilket innebär att jag planerar aktiviteter för barn i primäråldern som kan hjälpa dem nå 24 mål under en fyraårsperiod, mål inom områdena ”tjäna andra”, ”utveckla talanger” och ”lära och leva efter evangeliet”. Jag slutade som professionell squashspelare 2002 när jag gifte mig med min man i templet på Nya Zeeland. Nu har vi fyra härliga barn. Jag älskar fortfarande att spela squash, men jag tävlar inte längre för jag känner starkt att jag vill hålla sabbatsdagen helig. Mitt liv består till stor del av att uppfostra vår unga familj, men jag har sett till att jag har lite tid över till att arbeta för initiativ i samhället som jag känner starkt inför. Till exempel NZ National Depression Initiative (eftersom jag själv har haft postnatal depression), och mitt arbete som ambassadör för 2010/2011 NZ Breastfeeding Campaign.