mormon.org Världsomfattande

Hej, jag heter Rose Yvette

  • Rose Yvette
  • Rose Yvette
  • Rose Yvette
  • Rose Yvette
  • Rose Yvette
  • Rose Yvette
  • Rose Yvette
  • Rose Yvette

Om mig

Jag är konstnär till yrket och arbetar som tavelmålare och tryckkonstnär i min hemateljé i Virginia och jag målar först och främst människor. Jag tog examen 1990 i konst och konsthistoria. Jag undervisar också i konst i min ateljé. Men först och främst är jag hustru och mor till fyra underbara barn i åldrarna 19 till 9 år. Att balansera familjen och den kreativa sidan av mitt liv är en fortlöpande process och det är här jag söker konstant vägledning från Herren så att jag kan klara av vårt hektiska liv och fokusera på det som är viktigast, vilket är min familjs fysiska och känslomässiga välmående. Oavsett hur mycket framgång jag uppnår som konstnär, är det de värdefulla relationerna i familjen som berikar mig mest. Att vara mamma är helt klart det svåraste jag någonsin behövt göra, men det är det mest givande på så många sätt och det håller mig verklighetsförankrad. Det ger mig också osökt så mycket djup som konstnär eftersom jag nu målar genom det filter som utgörs av min upplevelse som kvinna och mor.

Varför jag är mormon

Jag slöt mig till kyrkan när jag var 19 år efter att ha känt till kyrkan under större delen av livet, eftersom min granne och bästa väns familj när jag växte upp var mormoner. Ända sedan jag var fem år har jag tillbringat mycket tid i deras hem och alltid känt en mycket speciell anda där. Jag såg också samspelet i deras familj och jag var med på några aktiviteter i kyrkan och träffade många andra medlemmar och kände alltid samma anda där. De utstrålade någonting och det var något som jag ville ha. Jag ville veta hemligheten med hur man blir lycklig. Men som barn var jag inte fullt medveten om allt det här. Det var inte förrän jag var 18 år och vuxen, mellan mitt första och andra år på högskolan, som det plötsligt blev så mycket viktigare för mig. Eftersom jag hade blivit besviken på ytligheten och bristen på mening i en så snurrig värld av idéer och strävanden, och när jag varit hemifrån på college i ett år, kände jag att livet måste vara mer än att existera från dag till dag. Jag visste att jag behövde finna Gud. Jag ville veta vilken kyrka som var sann. Därför undersökte jag många religioner — jag var aldrig aktiv i den jag föddes in i. Vid den tidpunkten skickade min bästa vän hem missionärerna till mig. Detta hade kanske gjort mig irriterad tidigare i livet, men jag befann mig i ett läge där jag aktivt sökte efter svar. Jag ville själv få veta. Missionärernas budskap om vår himmelske Faders lycksalighetsplan kändes rätt för mig, som om jag hade känt till den förut med behövde få höra om den igen. Alltihop lät så bekant. Jag visste att jag ville ha något äkta, inte en flyktig världslig lycka. Jag ville ha äkta glädje. När jag hörde att Gud har en plan för vår lycka, kändes det rätt för mig. Att veta att vår himmelske Fader är en kärleksfull far och att jag är hans barn, att han sände sin son Jesus Kristus för att sona och uppstå för oss eftersom han älskar oss, är för mig som dyrbart guld, och av någon anledning fick alltihop plötsligt en mening fram till denna kritiska stund i mitt liv. Jag kände till Gud och Jesus Kristus lite grann när jag växte upp men jag kände dem inte eftersom jag inte visste mycket om min barndoms religion eller dess anhängare, men att plötsligt veta vem Gud och hans Son är och att veta vem jag är, var som att trycka på en ljusknapp. Att få kunskap om en kärleksfull himmelsk Faders lycksalighetsplan var som den sötaste frukt jag någonsin smakat. Jag har ett syfte, livet har en riktning och relationer och familjer är meningsfulla. Jag ville ha den kärleken i mina familjerelationer. Det verkade till och med vettigt att Joseph Smith var det verktyg som påbörjade återupprättelsen av Herrens kyrka. Han var den förste profeten i denna de sista dagarnas utdelning och prästadömet med alla dess nycklar behövde återställas av Jesus Kristus genom honom. Det faktum att det är Jesus Kristus, och inte Joseph Smith, som leder denna kyrka känns vettigt. Hans apostlar och profeter söker honom och hans ande för direkt vägledning. Kyrkan är inte skapad av människor. Dessutom var det av avgörande betydelse att jag fick veta av missionärerna att jag kunde fråga Gud själv om allt det här var sant och att jag kunde få egna svar. Även detta verkade vettigt och är ett kännetecken på sann religion. Jag behövde inte förlita mig på deras ord. Jag kunde själv fråga Gud efter mycket studier, efterforskning och bön. Och jag upplevde samma känslor när missionärerna undervisade mig, samma känslor som jag fått tidigare hos min bästa väns familj, det där speciella, den andan. Jag kände den där brinnande känslan i bröstet och visste att alltihop var sant. Och jag fick svaret att det verkligen var sant. Tjugotre år senare, efter att ha döpts som medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, har jag aldrig sett tillbaka, utan endast framåt. Jag kan inte räkna upp allt det som är gott i mitt liv. Evangeliet har gett mig ett rikt och fullödigt liv där jag kan se Guds hand när jag söker honom i bön och skriftstudier varje dag. Min make och jag gifte oss i templet i Washington D. C. och har nu varit gifta i över tjugo år. Att ha evangeliet hjälper mig att fostra fyra barn och är en obeskrivlig tillgång, för jag vet att vi inte är ämnade att göra saker själva. Vi kan be Gud om vägledning och följa den fullkomliga stig som leds av Jesus Kristus. Om vi gör misstag varje dag kan vi alltid omvända oss uppriktigt och hålla oss nära honom. Att se den här kunskapen blomstra i mina barn, att även de har växande vittnesbörd om Frälsaren och evangeliets fullhet, är en obeskrivlig glädje för jag vet att det kommer att vara ett ankare i deras liv, att oavsett vilka stormar som kan komma att härja omkring dem så vet de till vilken källa de ska vända sig för att ta sig igenom alla svårigheter. När jag ser tillbaka på mina tonår, hur jag växte upp utan kunskap om evangeliets fullhet, med en ständig önskan att fylla ett tomrum, och jag jämför det med mina tonåringars liv, som kan göra klokare val i livet, och som helt tillämpar evangeliets lärdomar och gör anspråk på dess välsignelser, så ser jag direkt att evangeliet är sant. Jag ser vilka underbara, allmänbildade, välanpassade, kompetenta och lyckliga individer de håller på att bli och det är en direkt konsekvens av att leva efter evangeliet. De fokuserar mer på det som är viktigt i livet. Jag ser också att de håller på att utveckla goda och omsorgsfulla hjärtan då de ständigt får tillfällen att åsidosätta sig själva och hjälpa andra. De håller på att utveckla en karaktär med stor redbarhet och dygd och jag är så stolt över dem. Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är Herrens sanna återupprättade kyrka. Jag är så tacksam för vetskapen om att prästadömet har återställts och att himlens fönster står öppna. Jag har sett så många stora och små underverk i mitt liv, oftast personliga vittnesbörd från Anden om att allt det här är sant. Jag har även sett många utföra underverk i kyrkans organisationer då jag verkat i många ledarskapspositioner och har befunnit mig bakom kulisserna. Jag ser ledarnas kärlek och omsorg för medlemmarna och att Herren hjälper dem när de söker vägledning från Jesus Kristus genom den Helige Anden. Jag ser dem tjäna med inställningen: ”Herre vad vill du att jag ska göra? Inte min vilja utan din.” Jag har sett vanliga lågmälda personer göra ovanliga ting. Jag ser även att kyrkan är sann genom den Kristi rena kärlek och vänlighet som jag upplever, inte bara i kyrkan, och ett givande umgänge inom min församling, oavsett var jag har bott. Vi känner att det här är Herrens sanna kyrka för han utformar den så att var och en av medlemmarna har möjlighet att hjälpa till och ta hand om varandra, så att många goda gärningar går obemärkta förbi varje dag, så att hjälp ges när behov finns och ingen blir bortglömd. Familjerna i vår församling lever liv som är så sammanflätade att vi lär oss av varandra, hjälper varandra, fostrar våra barn tillsammans, skrattar och gråter tillsammans, och berikar varandra. De är också relationer som varar och är meningsfulla och det är så Sion är utformat. Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är Herrens sanna organisation. Jag är mormon för att jag vet av hela mitt hjärta att evangeliet är verkligt och att det är utformat för att leda oss till sann lycka — att leva meningsfulla liv på jorden, att ha berikande och meningsfulla relationer på jorden och att känna Kristi rena kärlek i dessa gemenskaper och även utveckla och tillämpa denna högst värdefulla dygd genom att tjäna varandra och se bortom oss själva. Det är meningen att vi ska ta med varandra till himlen genom att hjälpa andra och ta våra familjer med oss. Jag vet att Gud är verklig, att han besvarar böner, mina böner, och att det fullkomliga mönstret för lycka är att följa Herrens spår, Jesus Kristus, i vänlighet och gärning, och detta är mitt vittnesbörd, i Jesu Kristi namn, amen.

Personliga berättelser

Vad gör du för att stärka din familj och få den att bli framgångsrik?

Trots alla frestelser att låta mig uppslukas av en karriär inom konsten, beslöt jag mig, tillsammans med min make, för att jag skulle stanna hemma med barnen. Jag är säker på att det beslutet gjorde några av mina lärare besvikna för de hade höga förhoppningar om en mycket framgångsrik och pretentiös karriär efter skolan. Men vi fattade det här beslutet eftersom vi befann oss i en position som möjliggjorde det målet, och vi skulle aldrig döma någon arbetande mamma eller ensamstående mamma som måste arbeta utanför hemmet. Detta beslut passar förhållandena i vår familj. Jag valde att skjuta på en karriär inom konsten tills de blev äldre, eller att producera så litet som möjligt med tanke på att de är så små. Efter att ha fostrat barn i 19 år är jag så tacksam för det beslutet, inte bara för att jag har funnits där under alla stunder, bra och dåliga, underbara och utmanande, men när de här åren väl gått till ända kan man aldrig få dem tillbaka. Och de här 19 åren har gått snabbt förbi. Jag kommer aldrig att ångra mitt beslut att stanna hemma med mina barn. Jag kände mig aldrig tvingad att göra det. Det var mitt val. Även om världen kanske ser ogillande på det här beslutet, och visar mindre respekt för mitt intellekt, känns det irrelevant när jag tänker på att det här med att vara mamma ändå inte handlar om ”mig”. Det handlar om ”dem” och att ge näring åt små hjärtan och sinnen så att de kan bli självgående, välanpassade, kompetenta och eftertänksamma människor, individer med stor redbarhet och karaktär, och framför allt, barn som alltid känner sig älskade, tryggt förvissade om vem de är, barn till Gud, med kunskap om fullheten i Jesu Kristi evangelium. Speciellt nu när tre av de fyra barnen är tonåringar, kan jag se hur mycket detta beslut att vara hemma med dem helt och hållet har varit till deras och min egen fördel. Vår relation är nära och stark och jag har sett vilken sorts individer de är i färd med att bli. De är inte bara barn med god karaktär, höga normer och ansvarskänsla, utan de håller också på att bli stora nog att vara mina goda vänner. I slutändan har evangeliets fullhet utformats för att hjälpa familjer att skapa band av verklig betydelse, där kärlek inte hålls tillbaka. Även i svåra stunder uppmanas vi att be tillsammans, be för varandra, hjälpa och tjäna varandra och älska varandra villkorslöst. Och till skillnad från andra omständigheter är föräldrar berättigade till bönesvar angående vårt mycket heliga förvaltarskap över våra barn. Vi uppmanas att inkludera vår himmelske Fader i föräldraskapsprocessen, vilket är till stor tröst. Som förälder har jag fått så många bönesvar angående mina barn och deras andliga behov, även när det gäller att få veta om ett barn kanske befinner sig i andlig fara. Jag är så tacksam för bönens kraft. Det betyder att gudomen är verklig och att evangeliets fullhet i de här sista dagarna är sann. Jag ser hans hand varje dag, i de små och hårfina detaljerna i livet. Jag kan rådfråga min himmelske Fader om hur jag bäst kan använda min tid och tjäna min familj. Bönen hjälper mig också att övervinna frustrerande stunder, för familjelivet innebär ofta frustrationer och svårigheter, och ibland strider mellan viljor. När jag förankrar mitt föräldraskap i Jesu Kristi kärlek får jag ständigt hjälp att fokusera på att mina barn är barn till Gud. Att stanna upp och be en bön under de där frustrerande stunderna hjälper mig att rensa tankarna. Att säga ”hur skulle Frälsaren hantera det här?”, eller ”snälla ge mig styrka”, hjälper mig att inte tappa kontrollen och jag kan närma mig dessa situationer mer rationellt och bevara allas värdighet. Att slutligen varje dag tillämpa bön och skriftstudier och söka himmelsk vägledning i de vardagliga göromålen, både personligen och med familjen, och skapa meningsfull tid tillsammans, vilket ofta visar sig vara oplanerade stunder, är medlen som vår himmelske Fader har avsett ska kunna stärka familjen.

Hur jag lever min tro

För närvarande arbetar jag som förskolelärare för barn mellan 18 månader och 3 år samtidigt som jag sitter i planeringskommittén för den årliga ungdomskonferensen, vilket jag har gjort i många år. Genom åren har jag verkat som ledare i kyrkans ungdomsorganisation och även i kvinnornas organisation i kyrkan samt i de yngre barnens organisation. Jag har även verkat som organist, pianist och körmedlem i min församling och deltar ofta i kyrkokören.